Julen närmar sig

Julen är familjehögtid nummer ett. Och speciellt för barnen då. Därför är det tungt då denna högtid närmar sig och jag börjar tro att jag joggat, gått på akupunktur osv. bara för att hålla tankarna borta från det som känns allra jobbigast. Blev jag mer harmonisk, som jag intalade mig själv, eller lyckades jag bara hålla mina tankar upptagna på annat håll?

Vissa dagar vet jag inte hur jag ska klara av julhegen. Vi kommer att fira med åtminstone två av våra gudbarn och naturligtvis ligger allt fokus på dem. Resten av gänget är ju vuxna. Och så ska det ju vara! Men känner samtidigt ett outtalat fokus på oss, där de andra funderar på om inte vi också snart ska "skaffa barn" som det heter. Och kanske är det just det som jag mest oroar mig för, att någon ska fråga. Några vet ju redan, men absolut inte alla. Men hur (fan) berättar man?

"Kan du skicka kålrotslådan? Tack ska du ha. Mmmm, va gott! Förresten ska vi på IVF i januari"

Inte gravid

Jag är inte gravid. Lyckades med testet morgonen därpå. Sen började mensen också, sakta men säkert. Endon har också gjort sig påmind med smärtor i magen, speciellt när jag går. Får glömma allt vad jogging heter igen.
Har varit mycket nedstämd och det belv en konflikt med mannen också. Jag hade velat diskutera vår situation och hur vi ska gå vidare IFALL det inte lyckas med nästa IVF heller. Tycker bara tiden rinner iväg... Jag vill inte fastna i något IVF-träsk med försök på försök på försök. Och vill inte vakna en morgon och inse att det är för sent. I adoption finns det ju övre åldergränser osv., ifall man nu bestämmer sig för det. Han vill inte alls prata och sa att han är trött på ämnet och vill att jag bara ska försöka vara glad. Nå men visst!

Hinner inte skriva mer nu, men länkar till en film som jag upptäckte. Har inte sett den men ska definitivt det.

http://hiljaatoivotut.fi/elokuva
http://hiljaatoivotut.fi/naytokset

Den går inte på "vanliga" biografer, men säkert finns det nåt sätt man kan se den i alla fall.

Misslyckas med graviditetstest?

Ja visst, det kan man! Hur? Man kissar i en lite kopp (det kom med en sån i förpackningen) doppar stickan i kisset i koppen, sedan slänger man kisset i toalettstolen, spolar och SEN börjar man läsa instruktionerna. Man skulle hålla stickans ända I kisset tills ca 3-5 minuter gått. Hoppsan... Tänkte att kanske det funkar i alla fall, men icke.
Nytt försök om någon timme då.

Ja, alltså mensen är sen någon dag så går och funderar om det skulle ha skett ett mirakel och man kunde slippa en till runda med IVF.

Farsdag

Idag firas alla pappor. Hade önskat att jag hade kunnat bära på vårt barn (i famnen eller i magen) vid dethär laget och fira min mans första farsdag idag. Men livet ville inte så. Och just sådana dagar som denna så kryper sorgen fram.

Hoppas alla pappor där ute har haft en fin farsdag! Och hoppas ni uppskattar hur lyckligt lottade ni är.

Träning

Har läst i flera tidningar senaste veckan att det ska vara bra att träna före och under graviditeten. Så bra att jag just börjat! Stämmer att man blir på bättre humör åtminstone. Men om det har någon inverkan för oss med endometrios som orsak till barnlöshet vet jag inte.
Men idag skiner solen så fint och det är nästan vindstilla så jag tror jag ger mig ut på en runda!

Mindre hormonisk, mera harmonisk

Det är mitt nya motto som kan läsas i rubriken! Drogs ner i träsket ett tag här och tappade nästan bort mig själv. Det har varit depp, gråt, förtvivlan, hormoner, sorg, allt! Jag var inget annat än barnlös, "IVF-are", misslyckad. Men nu har jag hittat någon sorts balans igen. Känner att jag måste leva här och nu. Vad är vitsen med att fundera på hur det gick och hur det ska gå nästa gång? Måste koncentrera mig på här och nu.

Bokade tid till laserakupunktur, började jogga igen, försöker äta mat av bra råvaror, minska lite på kolhydraterna. Alltså nu pratar jag inte om något extremt som att jag inte skulle äta alls bröd, pasta osv, utan lite mindre av den sorten helt enkelt och lämnar bort croissanten (min stora last!) vid förmiddagskaffet.
Motionsprogrammet är utskrivet och hänger på kylskåpsdörren och kylskåpet är fyllt med osötad kvark som jag blandar med nötter, banan och lite honung. Perfekt mellanmål! Första joggingrundan var en postiv upplevelse. Varvar löpning med rask gång nu i början, men orkade springa mer än jag förväntat mig. Intervallandet gör dessutom att man hela tiden har något att hålla koll på, så det är helt omöjligt att tänka negativa tankar medan man håller på. Sen tycker jag höstluften är så härligt frisk och det är lätt att andas.

Barn till varje pris

Ska definitivt titta på dethär programmet på SVT1: Barn till varje pris

Litet citat från programmets hemsida:
"I nya dokumentärserien Barn till varje pris? får vi följa ett antal ofrivilligt barnlösa personer som alla kämpar för att bli föräldrar. Vi möter bland andra paret där mannen är infertil, singeltjejen som åker till Danmark för insemination och två män som anlitar en surrogatmamma i Indien. Programledare är skådespelaren Pia Johansson, själv barnlös."

Det började redan 26/9 med avsnitt 1, men den går i repris söndagen 2/10. och så finns det ju SVT Play.

Inte gravid

Som det står i rubriken...tyvärr så lyckades inte vårt första IVF. Har vetat det sedan i söndags, då började jag blöda igen och det tog inte slut denna gång. En hel vanlig mens för mig, kände nog igen den då den kom.
Har gråtit så jag nästan inte har kunnat andas, mitt hjärta värker. Igår gick jag och tog blodprovet; kvantitativt hCG. Idag fick jag ringa laboratoriet för att få resultatet. Hoppades så innerligt att det skulle vara lite förhöjt, så att man kunde embryo(na) hade försökt fästa i slemhinnan. Resultatet var < 3. Vilket tyvärr måste tolkas som att embryona antagligen bara har slutat dela sig. Visste att jag inte var gravid, men det var ett större bakslag än jag väntat mig. Det fanns liksom aldrig en chans...

Diskuterade också helt sakligt i telefon om ett nytt IVF-försök. Sköterskan talade om att det skulle kunna ske redan i nästa menscykel. Men vår läkare sade åt oss efter ET att ifall det inte lyckas, så kunde det bli nästa gång först i januari. Att min kropp skulle behöva 3 månader på sig att återhämta sig. Sköterskan skulle tala med läkaren och lovade ringa upp mig. Skönt att de verkar bry sig och vill hjälpa. Har varit orolig att vi liksom blir lämnade vind för våg, för vi har ju inga embryon i frysen att göra nya ET-försök med. Låtsades vara stark och samlad i telefonen, men det är ett stort bakslag för mig. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag hade hoppats så mycket... Men livet måste fortsätta.

Mentalt är jag redan inställd på att det blir först i januari. Men vi får väl försöka på egenhand tills dess. Gick på akupunktur tidigare i vår, men fick lite obehag för nålarna så nu ska jag testa laserakupunktur istället. Om jag inte åstadkommer annat med det så hoppas jag att det kan ge mig ett lugnare sinne. Återkommer med vad jag tyckte om laserakupunkturen. Och sen får jag återkomma med hur det gick till då jag berättade för blivande svärmor om vår barnlöshet och IVF. Blir för långt inlägg om jag börjar dra det här.

Hjälp, jag blöder!

Just då jag hann deklarera att allt går fin-fint så kommer bakslaget. En blödning i "ruvardag" 7. Försvinner lika fort som den kom, men det var blod, klarrött blod. En till på morgonen i dag 8. Ett samtal till kliniken där de förklarar att det kan vara vad som helst. Biverkning till Lugesteron, blödning efter äggplock (men det var ju över en vecka sen???). Nidblödning, dvs då embryot fäster. Men det kan också vara det värsta, dvs att ingen av embryona har fastnat och det är min mens som är på väg. Fortsätt använda Lugesteron tills graviditetstestet. Och sen är det tydligen relativt vanligt med blödningar i IVF-graviditeter. Kasta inte yxan i sjön ännu, lyder rådet från kliniken.

Ljuvliga väninnan försöker trösta, ljuvliga människor på forumet http://www.mammapappa.com/ försöker trösta och säger att jag ska fortsätta hoppas. Och visst, det ska jag göra, men nu kom oron med i bilden också. Mannen försöker ingjuta hopp och kramar mig hårt, länge och ofta. Duktiga han, han är min trygghet och mitt stöd. Känner mig rätt så egoistisk för ibland beter jag mig som om det är mig ensam dethär drabbar. Men han drabbas ju han också.

Nu får jag rycka upp nig lite och gå ut och njuta av vädret. Det regnar ju åtminstone inte idag. Sen är det bara 2 hela dagar tills testdagen.

Inget depp här inte

Det är underligt att fast jag borde gå omkring och vara nervös och deppad , så känner jag mig väldigt positiv. Det borde vara de längsta 14 dagarna i mitt liv men jag tycker tiden går fort. Jag är glad och förväntansfull. Är det möjligtvis Lugesteron som gör att känner mig såhär? "Uppstämdhet" är inte listad som biverkning i bipacksedeln. På forumen läser jag om många som klagar på alla möjliga biverkningar av Lugesteron; svindel, ont i magen, huvudvärk, de fryser, uppsvällda och sjuka bröst. Har inga biverkningar alls. Det enda jag känner är någon sorts upprymdhet och harmoni som har fattats mig det i alla fall senaste månaderna. Nåja, får kanske medge att lite ömma bröst har jag. Och kanske lite halsbränna, och det borde jag faktiskt inte ha då jag inte dricker kaffe mera varje dag.

Om exakt en vecka får jag göra graviditetstest. Samma dag som jag har en arbetsintervju. Tror jag fixar intervjun först och testet sedan. Borde jag ha dåligt samvete för att jag eventuellt är gravid då jag eventuellt tackar ja till en ny position i företaget? Njaa... Men sanningen är den att jag satt mitt liv på hyllan redan då vi bestämde oss att försöka bli gravida. I nästan två år har jag levat och skjutit upp mina drömmar pga en bebis som inte kommer. Nu får det vara slut på det. Man får inte glömma att leva och förverkliga sina drömmar!

Känslor efter ET

Det har minsann varit en känslornas berg- och dalbana hela sista veckan. Efter många om och men fick jag äntligen genomgå ET, dvs embryo transfer, alltså insättning av embryo. Det blev ju inte andra dagen efter ÄP, utan tredje. Nu ska jag berätta hur det hela gick till.

Vi startade relativt tidigt på morgonen mot Ava-kliniken i Tammerfors. Då vi kört ca 1,5 timme så ringde de från kliniken och sa att allt är bra, men de föreslår att jag skulle få två embryon istället för ett. Alltså om det passar oss... Ja, jo visst, svarade jag utan vidare. Hjärnan hann liksom inte med. Hon i telefonen sa att läkaren förklarar bättre sen då vi kommer dit. Efter samtalet trodde jag att jag skulle spy och fick magkramper pga av nervositet. Anade att något inte stämde. Varför skulle jag få två?

Vi kom fram ca 20 minuter före vår bokade tid, men de hade genast möjlighet att ta emot oss. Läkaren bekräftade min oro. Embryona var inte av så värst bra kvalitet och ytterligare en hade fallit bort under natten. Det fanns bara två kvar. Den ena lite bättre än den andra. Ingen av dem hade de kunnat frysa ner och för att slippa kassera den sämre av dem så ville de sätta in båda.

Samtidigt som jag förstod att jag borde vara glad och lycklig kändes det som världens undergång. Av ca 20 folliklar blev bara 10 ägg, bara 4 befruktade och nu fanns bara 2 kvar. Som vatten som rinnner mellan fingrarna så försvann de, en efter en.

Läkaren förklarade att cellerna delade sig ganska långsamt, men att det kanske är bättre att sätta in dem i deras naturliga miljö. "Mammas mage" är trots allt stället där de ska vara. Insättningen gick fint, endometrium (slemhinnan) var 12 cm = perfekt och de små embryona landade på ett bra ställe. Hade inga blödningar kvar efter ÄP.

Så nu ruvar jag. Talar i mina tankar till de små embryona, så att de ska trivas och veta att jag gärna vill att de ska fortsätta växa i mig. Vill så gärna behålla båda. De skulle vara så välkomna och älskade är de redan.

Har förresten under hela IVF-behandlingen, dvs pickandet med Puregon/Orgalutran, tappat min matlust. Eventuellt beror det på stressen också. Men idag! Åt tydligen mer än vanligt till lunch och fästmannen kommenterade att du äter tydligen ren för två, eller borde man säga tre. Det tyckte jag var en rolig kommentar.

Efter ÄP

I förrgår var jag med om en av de värsta upplevelserna i hela mitt liv hittills. Äggplockning. Det är tydligen inget för oss med endometrios. Det var en otroligt smärtsam procedur och tydligen slutade apparaten de suger med fungera mitt i ingreppet och de fick hämta en ny. Jag var så totalt inne i min egen smärta och säkert delvis av det lugnande ämnet också, så det här fick jag berättat för mig efteråt av fästmannen.

Sen började besvikelserna; av totalt ca 20 folliklar fick vi bara 10 mogna ägg, varav endast 4 hade befruktats. Känns som en ganska snabb halveringstid och jag hoppas det inte fortsätter i samma takt. Grät väldigt mycket igår och allt kändes hopplöst. Regnet gjorde inte mitt humör det minsta bättre, snarare underströk det.

Idag var det meningen att vi skulle åka till kliniken för embryo-återföring men då de ringde i morse så föreslog de att vänta tills imorgon. Av 4 befruktade ägg var endast 3 normala, men fortfarande int 4-celliga som de gärna skulle få vara i dethär laget. Den fjärde var tydligt missbildad. 2 av äggen var fortfarande 2-celliga och en hade hunnit bli 3-cellig. De ville gärna vänta och se tills imorgon, vilket av "cellklumparna" som var det starkaste och återföra just det och frysa resten. Använder ordet "cellklump" här för inte är det väl ett embryo än, inte helst en morula. Tror att morula krävde 4 celler? Hur som haver.
Har tydligen missat en del biologilektioner, jag med :)

Är förvånansvärt positiv idag. Fästmannen är på jobb idag, igår var han hemma som psykiskt stöd. Har inte sjukt mera, som jag hade igår, efter äggplockningen, så tror jag ska ge mig ut på stan en sväng. Lite shopping är väl aldrig fel.

Hoppas det går vägen imorgon och våra små cellklumpar mår bra och fortsätter dela sig.

ÄP på måndag!

Fredagens kontroll visade totalt ca 20 folliklar och de var tydlign i passlig storlek för fick bokat ÄP till måndag. ÄP är alltså äggplockning. Håller på att bli expert på alla dessa förkortningar som var hebreiska för mig ännu för 6 månader sen :) Ännu i igår, fredag, pickade jag både Puregon och Orgalutran. Ikväll, lördag, blir det Pregnyl. Är ganska nervös för det och sköterskan varnade mig om att man kan bli uppsvälld i magen. Överlag har jag fått instruktioner att ta det lugnt under hela helgen och dricka ordentligt, t.ex hemlagad saft.
Sedan var mina blodprovssvar lite försenade så det blev lite nervöst där ett tag. Men svaren fanns på Mehiläinen så nu är allt i sin ordning och jag får bara vänta.

Lite överkänslig är jag trots allt, tårarna vill vara nära. Vet inte om det är nerver eller hormoner eller både och! Fast vad är det fär skillnad i egentligen. Bara att acceptera att så här mår jag nu.

Nu håller jag tummarna för mig själv inför måndagen... :)

Tankar i dag 6 av IVF

Har mått ganska bra, men i morse hade jag ordentliga smärtor och det var väldigt jobbigt att promenera med hunden. Lite lätt dåligt mår jag cokså- Men hur underligt är nu det då jag har hela 14 folliklar på gång redan. Jag har alltså haft mitt första ultraljud igår. Beskedet från kliniken var att fortsätta med samma dos av Puregon och även börja ta Orgalutran. Hade just vant mig att använda Puregon-pennan och tyckte att det började gå som en dans. Med Orgalutran var det värre. För det ser ju faktiskt ut som en spruta! Det blev ömt och rött där jag hade stuckit och mådde dåligt hela kvällen. Mest säkert för jag var så otroligt nervös.
Från kliniken sade de också att de tippar på att äggplockningen blir på måndag nästa vecka. Alltså precis den dag jag hoppats!

Goda nyheter fick jag också från sjukkassan; de ersätter mina mediciner, trots att de inte ersätter själva behandlingen. Pengar är ju verklien inte det viktigaste. Det är säkert värt varenda euro i slutändan, mne trots allt så är det ju just därför jag hör till sjukkassan.

Nästa ultraljud blir på fredag och sedan får jag veta vilken dag vi plockar ägg. Men måndag ser det alltså ut att blir.

Nu blir det IVF

Den här bloggen blir nu officiellt en IVF-blogg!
Besöket på Avakliniken gick bra och pga min endometrios så är det nu alltså IVF som gäller. Mensen råkade börja på besöksdagen och IVF-behandlingen ska påbörjas dag 2 i cykeln så vi fick genast gå till apoteket efter svindyra(!) mediciner. Tog inte ens ut allt på en gång men kontot blev så gott som tomt och väskan desto fullare av mediciner och sprutor.

På fredag kväll kl. 20:00 stack jag mig själv första gången med Puregon. Det gick ganska smärtfritt och det ser ju ut som penna egentligen. Värre blir det med fortsättningen då sprutorna faktiskt ser ut som sprutor med kanyler osv. Puregon är alltså ett follikelstimulerande preparat som ska få mina mina äggstockar att producera många ägg. På tisdag ska jag på uppföljningsultraljud för att se hur det går och sedan berättar de på kliniken hur jag skall fortsätta. Det kan hända att dosen ändras eller att jag måste börja ta ett annat preparat som förhindrar att follikeln spricker, alltså hindrar ägglossningen, om jag fattat rätt.

Så egentligen är det fram till måndagkväll som jag vet hur jag ska sticka mig, sen kan det ändras. Och det jag också vet är, att om ca 10-12 dagar kommer jag antagligen att få åka till kliniken på äggplockning. Tanken är på något sätt väldigt absurd.

På det stora hela så mår jag väldigt bra. Det är kanske en större påfrestning mentalt än fysiskt. Åtminstone än så länge. Har några nära vänner som vet vad som pågår och det gör så gott att få prata av sig med dem. Så ett råd till alla som ska gå igenom samma sak. Berätta, våga prata. Det är en alltför tung börda att bära ensam.

Fortsättning följer....

Lugn i sinnet

Dagen D börjar närma sig; bara 4 dagar kvar tills vårt första besök på Ava-kliniken. Ända sen jag ringde och bokade tid har jag känt mig lugn och stark. Ser framemot besöket, äntligen börjar det hända något.
Sen har jag anmält mig till en danskurs och sökt nytt jobb! Låter kanske konstigt att jag väljer att göra det just nu, men saken är den att jag i månader, nästan år satt mig själv och mina egna intressen och behov åt sidan men motiveringen "Jag är ju snart med barn". Så mycket har blivit ogjort p.g.a sättet jag tänkte på. Nu blir det andra bullar!

Tankar i dag 1

Idag känns det avsevärt bättre igen. Mensen har börjat idag, så nu är jag alltså definitivt inte gravid. Som om nu det var något att vara glad för... Kanske det positiva kommer från det att jag äntligen fått tid till barnlöshetskliniken. Talade med världens trevligaste sköterska där! Trodde före samtalet att jag skulle gråta i telefonen (det gjorde jag alltså inte) men hon verkade så avslappnad och glad att jag kunde sakligt redogöra för vår sak. Sedan bestämde jag mig för att inte ta Clomifen i denhär cykeln. Vill ha lite paus före de riktiga behandlingarna börjar. Inser ju att det kommer att vara tungt, både fysiskt och psykiskt, så vill ha en liten paus för det. Mådde ju ganska konstigt av Clomifen redan, humöret gick upp och ner och jag tyckte t.o.m själv att jag var jobbig. :)

Lite smått irriterad var jag ändå över fästmannens reaktion på att jag inte tänkte fortsätta med Clomifen. "Man ska nog försöka med alla medel och sätt som finns" menade han och det är ju lätt för honom att säga! Det är ju JAG som måste medicineras och rotas i, inte han. Tänk att det ännu år 2011 är kvinnan som måste både se till att hon inte blir med barn (sftar här på att ofta så använder par p-piller e.d. och sällan kondom) och sedan se till att hon blir det. Mannen får bara vara med liksom. Orättvist är det, tycker jag.

Nu ska jag ut i regnet och pigga upp mig. Sen tar jag tag i min nya bok, Fatimas hand, som jag köpte idag. Har inte haft något att läsa de senaste dagarna. Ja, förutom någon tegelsten som grannen lånade åt mig med orden att detta är den bästa bok hon någonsin läst, den innehåller allt från kärlek till krig och historia. Kom till sidan 23 i boken och konstaterade att det nog bäst kunde definieras som "tantporr á la 1987".

Finns inga ord

Det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner mig just nu. Dag 28, ett negativt graviditetstest. Okej, mensen har inte börjat än men det kommer väl imorgon eller nåt sånt.

Känner mig så misslyckad. Att inte ens klara av vad människor gjort i miljontals år, få till ett barn, fortplanta sig.
Har bokat tid till Ava-kliniken nu. Så får vi äntligen den hjälp vi behöver.

Nu går jag i dushen och sedan och lägger mig. God natt.

Clueless i dag 22

Dag 22 är snart förbi men har naturligtvis ingen aning om hur det gått. Tills onsdag nästa vecka ska jag hålla mig med eventuella graviditetstest, har jag bestämt. Det händer mycket de närmaste dagarna så har som tur annat att tänka på. Vi ska (äntligen) åka till en fotograf för att ta våra förlovningsbilder. Sen kommer mamma på besök och så bär det av till syster på söndag, tillsammans med mamma. Har inte bestämt hur länge jag ska stanna där än. Bara en natt tror jag. Har blivit blivit så van att vara hemma för det mesta så slappnar bäst av här.

På tal om graviditetstest så verkar det ju finnas sådana i mängder och massor. Vilka är bra, vilka ger resultat tidigt, dvs redan före mens borde ha börjat.. Tänk om det visar negativt bara för att man gjort testet för tidigt och så blir man helt deppad på grund av det. Får nog ta och köpa fler test så jag kan testa flera gånger. :)

Om...

Så här borde jag ju inte göra men kan inte hålla mig; OM vi lyckats denna gång kommer bebisen i mitten av april. Räknade på skoj att enligt första dagen i senaste mens blir BF 12.4.2012 och enligt då jag tror att befruktningen skedde, dvs igår, skulle den komma 14.4.2012.

De senaste dagarna har jag varit stressad över mina morgon temperaturer. Inte har de alls betett sig som de står i pappren hag fick från läkaren. Som tur hittade jag en bra artikel om BBT på http://www.vau.fi/. Länkar direkt till artikeln längre ner. Den är på finska. I den står det att alla kvinnor inte fungerar riktigt på samma sätt och att hos endel kan man inte se så stor skillnad på BBT före ägglossning och efter. Sen finns det mycket annat som inverkar; temperaturen i sovrummet, när man vaknar, ifall man druckit alkohol. Puh! För sanningen är den att jag redan hunnit tänka att min kropp ju inte alls fungerar. Nu kan jag slappna av lite och det är viktigt.

Får bara fortsätta hålla tummarna nu. Och fylla dagarna med allt möjligt roligt för annars blir tiden väldigt lång.

http://www.vau.fi/Yritamme-lasta/Naisen-hedelmallisyys/Ovulaatiota-metsastamassa/

Dag 15

Humöret gick upp igen efter deppet jag upplevde efter senaste besvikelse. Visste nog att det skulle göra det. Något har jag lärt mig om hur både min kropp och mitt psyke fungerar. Har följt med morgontemperaturer igen i denna cykel men inte använt ägglossningstest. Det blev för mycket stress och vetenskap av det hela senast med temp-mätning, ÄL-test och blodprov. Dessutom visade ju blodprovet att Clomifen hade fått igång ägglossningen senast och fortsätter ju med den medicinen så litar på att det funkar nu också. Jag vill helt enkelt försöka skala av all stress och inte fundera så mycket. Semester har vi ju också så omständigheterna är perfekta. Så nu håller vi bara tummarna igen!

En enda liten ändring har jag gjort i mina vanor de senaste dagarna och det gäller kaffet. Max 1 kopp om dagen dricker jag. Har läst någonstans att för mycket kaffe inte skulle vara bra, men vad vet jag! Det finns ju så åsikter och undersökningar om vad man får och inte får äta så man blir riktigt snurrig till sist. Men har märkt en positiv effekt i allmänhet av att inte dricka så mycket kaffe, magen tackar :)

När regnet faller

Under ett besök till biblioteket sökte jag mig till avdelningen där de har böcker om graviditet. Tänkte ifall jag kunde hitta något intressant och det gjorde jag. Gick hem med Brooke Sields bok om fertilitetsbehandling och förlossningsdepression. Har länge gått och funderat hur dessa verkar gå hand i hand. Och enligt denna bok så gör det verkligen det. Orsaken är högst antagligen att man under fertilitetsbehandlingen manipulerar med hormoner och, under hela graviditeten går hormonerna upp och ner och det gör det även efter förlossningen. Sätt till åratals stress av barnlöshet och allt vad det innebär så är det väl egentligen inte så konstigt att man kan bli ordentligt deprimerad.
Brooke Shields skriver om sin egen upplevelse och kamp ur depressionen. Vill inte börja recensera boken här, men ibland känns språket som lite klumpigt översatt från engelska till svenska. Fast det är väl onödigt att hänga upp sig på egentligen. Lärorik bok, inte minst för dem som ska genomgå en fertilitetsbehandling, men för alla som planerar att skaffa barn eller redan väntar.

http://www.bokus.com/bok/9789151846767/nar-regnet-faller-min-vag-ut-ur-forlossningsdepression/

Negativa tankar i dag 8

Senaste dagarna har varit väldigt tunga och deppiga. Det är säkert delvis mensen som gör det men tror nog Clomifenen har haft inverkan också. Speciellt på kvällen har negativa tankar, känslor och minnen krypit fram. Mensvärken har på något sätt förstärkts av Clomifenen, det är åtminstone min egen teori. Värken gör ju inget lättare heller. Trött är jag hela tiden också. Går omkring som en landmina och kan explodera när som helst.

Igår var det nära totalhaveri med blivande svärmor. Hon malde på om sina planer med den årliga trädgårdsfesten, vilken dag det skulle bli och "kanske vi får avvakta med vädret och sedan bestämma i sista minuten ifall det bli tisdag eller onsdag eller...." Man får väl välja en dag och stå sitt kast! Folk har väl annat för sig och vill väl  inte vara på standby för hennes fest. JAG vill åtminstone inte vara på standby, har väl annat jag vill göra. Träffa vänner och så vidare. Och så skulle hon visa videosnuttar på hennes två barnbarn. Fästmannens syskon har varsitt barn och där verkar det finnas en ständig tävlan om vem som är sötast, roligast, vem som vägde minst i vilken ålder (ja, redan i spädbarnsålder och mindre=bättre!), kryper tidigast, går, sitter, blabla, blabla....

Visst är de ju söta, men det skärde ihop sig redan från början. Det var ju enkelt och självklart för dem. Barnen kom på första försöket, det ena av dem delvis av slump. Och så får vissa kämpa i åratal utan resultat. Fattar de det? Kan de förstå hur lyckligt lottade de är?

Sen det allar tyngsta; tänk om vi aldrig lyckas. Kommer jag att dö utan att ha barn som lever vidare efter mig? Tar jag slut här?

Fan, fan, fan liksom...

Det blidde ju inget. Visste nog redan innan mensen började att det inte lyckats. Så det blev ingen större chock.
Så nu jag har börjat på en ny kur med Clomifen. Är på fjärde dagen med kuren och humöret går upp och ner. Ibland känner jag för att gråta, eller egentligen för det mesta gör jag det. Denna gång har jag inte haft nattsvettningar som jag hade senaste kuren. Det var hemskt! Att vakna mitt i natten och vara helt plaskvåt av svett. Fy då. Väntar gärna några tio år till med att få uppleva det igen :)

God nyheter fick jag i och för sig också. Ägglossningen hade faktiskt inträffat, visade blodprovet jag hade lämnat. Så jag fick ju i alla fall bekräftelse på att behandlingen fungerar. Måste försöka hålla mig positiv.

Någon kväll borde jag orka åka till väninnan med stora magen. Hon beklagar sig över att magen är stor och tung och värmen har ju inte gjort det lättare heller. Man kunde ju tänka att jag skulle bli ledsen över henne som klagar över sådant, hon HAR ju ändå en bebis i magen till skillnad från mig, men hon vet min situation och då blir allt mycket lättare. Kan känna verklig glädje för henne och hon har ju dessutom varit i samma situation som jag. En verklig vän och ett stort stöd!

En pina

Dagarna liksom kryper fram. Dag 27 idag. Hoppas, men vågar ändå inte hoppas. Kommer att falla, hårdare än någonsin tidigare, om det inte har lyckats.

Spännande vecka

Denna vecka är spännande för mig då vi får veta ifall vi lyckats denna gång eller inte. Under veckolutet lyckades jag faktiskt rikta mina tankar annanstans. Och arbetsveckan satte igång med sådan fart att jag idag inte hunnit fundera så mycket på saken heller.

Men de stunder jag går och funderar så känner jag väldigt noga efter hur det känns i kroppen. Lite ont i magen, det liksom kniper till ibland. Inbillar jag mig bara eller är dethär annorlunda än det brukar vara? Visst är brösten lite ömma och en finne har dykt upp på hakan. Det brukar jag väl inte ha? Så kanske! Temperaturerna hade gått upp ganska bra de senaste dagarna men imorse hade den gått ner 0,3 grader sen igår. Och det är väl inte ett så positivt tecken? Fast det kan man ju bortförklara med att termometern jag använder inte är en "specialtermometer" för basaltemperaturer.

Allt som väger för graviditet så tror jag på och allt som väger emot så bortförklarar jag.
Vågar inte göra ett test än, för det är nog för tidigt. Dag 25 är på gång just nu. Men tänk om det skulle växa något inne i mig. Nåt sånt här:

Hatar att gå och vänta!

Något helt annat

Ibland blir det bara så att det händer så mycket roligt i livet att man inte hinner fundera på, hmmm, vilket ord ska jag använda... Nåja, barnlösheten. Ush vilket ord! Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

Arbetsveckan var onödigt stressig, så redan i och med det fick man sig en paus i ältandet. Sen kom fredagen och det var dags för en lite grillfest hemma hos oss. Efter det gick vi på dans här i vår lilla by. Det åskade ju på dagen så jag var lite orolig så var orolig att vi inte skulla kunna grilla, men det klarnade mot kvällen och blev perfekt sommarväder. Det var helt otroligt roligt på dansen! Brukar inte gå på danser men passade på det ordnades i byn här. Kvällen bjöd på många skratt och möten med gamla och nya bekanta. Fick dansa flera danser och mot slutet av kvällen dök fästmannen upp så jag fick dansa med honom också. Det blev liksom grädden på moset. Efter att dansen var över så cyklade vi hem tillsammans. Är så lycklig att jag har honom!

Ock så idag har vädret varit otroligt vackert och det blev heller ingen åska, trots att de lovat det. Kan inte riktigt sätta fingret på det men det är väl summan av allt; sol, trevliga grannar, den alltid glada och ivriga hunden vår, god mat (igen), jordgubbar med vispgrädde, bröllopet i Monaco på tv som gjort att också denhär dagen har varit en av de lyckligaste på länge.

Det kan vara sommaren finaste och bästa dag vi har fått uppleva. Och det betyder mycket att märka att även sådana kan finnas, trots allt.

Babymagar

Jag är helt besatt av gravida magar för tillfället. Tycker de finns överallt. Minns då jag var liten så brukade vi leka familj och då skulle alltid någon stoppa en dyna eller ihopskrynklat lakan under blusen och vara höggravid i ca 10 minuter innan den nya babyn sen kom till världen. Ibland får jag lust att göra just precis det.  För att se hur jag skulle se ut.

Det finns viss ironi i att man en stor del av sitt liv gör allt för att inte bli med barn och tränar flera gånger i veckan för att få en platt mage. Nu önskar jag mig inget annat än en rund fin babymage.

Hur vi hamnade här

I oktober 2009 meddelade jag mannen att nu har min biologiska klocka börjat ticka! Hade dessutom just fått veta att jag skulle bli moster för första gången. Eftersom jag är äldst av syskonen hade jag nog trott att jag hade fått bli mamma först av oss. Vi (jag och mannen) kände oss båda redo att ta emot en liten en, och så satte vi igång. Tror faktiskt att jag hade ett väldigt tidigt missfall efter vårt första försök, men gjorde aldrig något test, så vem vet... Så höll vi på, med inställningen att vi inte skulle stressa i onödan men i något skede blev jag ändå fundersam och efter ca 1/2 år började jag ändå ana något. Man känner liksom på sig.

Under en normal koll hos gynekologen hittades en 7 cm stor endometrios-cysta på min ena äggstock! Livet rämnade ihop för några veckor. Fick remiss till sjukhuset och fick faktiskt en tid bara 3 veckor efter besöket hos gynekologen. Där såg vi i ultraljudet, förutom cystan, en follikel. Ett ägg höll på att bildas! Enligt läkaren var det fullt möjligt för oss att bli gravida med det ägget. Vi rusade hem och ja, ni vet. Men det blev ju inget.

Fick en operationstid, endometriomet skulle ju bort. Operationen skedde i november och allt gick hur bra som helst. Fick sjukledigt i 3 veckor och var snabbt helt återställd. Desstuom hade mina mensvärkar försvunnit! Förut kunde jag knappt gå då jag hade det som värst med värk. Allt pga endometriomet.

Den opererande läkaren gav oss 6 månader att försöka och rådde oss att söka hjälp ifall vi inte lyckats under den tiden. Vilket vi inte gjorde. Och nu står vi här "and the rest is history" som man kanske kunde säga.

Under dessa sista 6 månader hade jag ofta en känsla av att det är något som inte fungerar med ägglossningen för trots att jag kissade på otaliga ÄL-teststickor så var det alltid negativt resultat. Till min förvåning såg jag igen en follikel i ultraljudet hos min gynekolog! Den var så gott som mogen i dag 5 i menscykeln! Jag fattade inget. Är det därför vi inte lyckats bli gravida?
Nåja, min gynekolog skickade oss på olika test. Mannens sperma, hos mig något hormon som hade med ägglossningen att göra. Resultatet visade att allt var normalt hos min man, men däremot så hade jag åtminstone under den perioden inte haft någon ÄL.
Nu rekommederade läkaren oss att söka hjälp, men jag ville ännu pröva med en medicin som jag råkat hitta på nätet i olika diskussionsforum om barnslöshet; Clomifen. Tiggde till mig ett recept. Fick ett för fyra cykler.

I skrivande stund är jag i dag 20 i cykeln. Första kuren Clomifen är förbi, man tar den i början av cykeln dag 3-7 eller dag 5-9. Kissade mig igenom en veckas ÄL-test. Alla var negativa. Har mätt basaltempar på morgonen. Har bokfört varenda temperatur, temperatur och samlag. Hade känningar ( sen ÄL?) i dag 17-18. Nu väntar jag bara. Ska på blodprov på fredag, dag 22, för att kolla ifall ägglossning skett. Hoppas på det bästa och hoppas att jag får tillhöra den lyckliga gruppen som lyckats efter första Clomifen-cykeln. Annars får vi försöka igen. Det finns ju liksom inga andra alternativ.

Vad ska det handla om

Har en längre tid haft behov av att skriva av mig om "vårt projekt" att bilda familj. Hur vi planerade, önskade, hoppades och hur det gick. Har vissa gånger tänkt att vi går längs en väg av längtan. Vi längtar efter någon som inte ännu finns. Och denhär vägen är full av dalar och backar och det har bara varit att traska på för vad annat kan man egentligen göra? Startade för länge sedan en blogg vid namnet "Målet är inget, vägen är allt". Mitt livs motto kallade jag det. Men jag har ändrat mig. Det finns inget mål, det finns bara väg.

Det är nämligen så att jag och min fästman av någon anledning inte lyckats få barn. Och det är mina tankar kring detta jag ska skriva om. Inte i kronologisk ordning, utan lite vad jag själv råkar gå och fundera på. Måste skriva av mig helt enkelt. Sen är det ett bonus om någon orkar läsa eller rent ut av har nytta av det jag skrivit.