IVF nummer 2 uppdatering

Hoppsan! Glömde uppdatera hur det har gått och nu är det nästan över redan. Började alltså stimuleringen en måndag, med dosen 175 IUI Puregon. Sen hade jag efter 3 dagen ett VUL och hade 4 + 4 folliklar. Dosen ökades till 200 och fick ta med Orgalutran. Så höll jag på i fyra dagar och sedan var dgas för koll igen. Fanns ju hur många follikklar som helst och beskedet från kliniken var att det blir äggplock i övermorgon! Det börjar finnas risk för att äggen rymmer ifall vi skjuter på det mer. Så det återstod bara att sticka Pregnylen.
Jämfört med senast så har jag haft rikliga flytningar och är lite orolig att äggen redan rymt. Men kan inte så mycket mer än vänta nu.

Man vänjer sig mycket, har jag konstaterat under denhär behandlingen. Men det jag inte kan eller vill vänja mig vid är pendlandet mellan hopp och oro. Med erfarenheten från i höstas vågar jag inte hoppas för mycket, men vad har man kvar om man överger hoppet? Nu är det många som vet om vårt IVF och vår ofrivilliga barnlöshet och jag vet att de lever med oss och håller tummarna. Samtidigt är det jobbigt för min sorg (över misslyckandet i höst), mina orostankar och mitt känslor av hopp är så privata, mina egna. Jag vet inte om jag orkar dela dem.

Sen är jag rädd att man går så in i processen att man ibland glömmer slutmålet. Och det är inte att bli gravid, det är ett delmål. Målet är att vi ska kunna bli en familj.

Tankar i dag 6 av IVF

Har mått ganska bra, men i morse hade jag ordentliga smärtor och det var väldigt jobbigt att promenera med hunden. Lite lätt dåligt mår jag cokså- Men hur underligt är nu det då jag har hela 14 folliklar på gång redan. Jag har alltså haft mitt första ultraljud igår. Beskedet från kliniken var att fortsätta med samma dos av Puregon och även börja ta Orgalutran. Hade just vant mig att använda Puregon-pennan och tyckte att det började gå som en dans. Med Orgalutran var det värre. För det ser ju faktiskt ut som en spruta! Det blev ömt och rött där jag hade stuckit och mådde dåligt hela kvällen. Mest säkert för jag var så otroligt nervös.
Från kliniken sade de också att de tippar på att äggplockningen blir på måndag nästa vecka. Alltså precis den dag jag hoppats!

Goda nyheter fick jag också från sjukkassan; de ersätter mina mediciner, trots att de inte ersätter själva behandlingen. Pengar är ju verklien inte det viktigaste. Det är säkert värt varenda euro i slutändan, mne trots allt så är det ju just därför jag hör till sjukkassan.

Nästa ultraljud blir på fredag och sedan får jag veta vilken dag vi plockar ägg. Men måndag ser det alltså ut att blir.

Nu blir det IVF

Den här bloggen blir nu officiellt en IVF-blogg!
Besöket på Avakliniken gick bra och pga min endometrios så är det nu alltså IVF som gäller. Mensen råkade börja på besöksdagen och IVF-behandlingen ska påbörjas dag 2 i cykeln så vi fick genast gå till apoteket efter svindyra(!) mediciner. Tog inte ens ut allt på en gång men kontot blev så gott som tomt och väskan desto fullare av mediciner och sprutor.

På fredag kväll kl. 20:00 stack jag mig själv första gången med Puregon. Det gick ganska smärtfritt och det ser ju ut som penna egentligen. Värre blir det med fortsättningen då sprutorna faktiskt ser ut som sprutor med kanyler osv. Puregon är alltså ett follikelstimulerande preparat som ska få mina mina äggstockar att producera många ägg. På tisdag ska jag på uppföljningsultraljud för att se hur det går och sedan berättar de på kliniken hur jag skall fortsätta. Det kan hända att dosen ändras eller att jag måste börja ta ett annat preparat som förhindrar att follikeln spricker, alltså hindrar ägglossningen, om jag fattat rätt.

Så egentligen är det fram till måndagkväll som jag vet hur jag ska sticka mig, sen kan det ändras. Och det jag också vet är, att om ca 10-12 dagar kommer jag antagligen att få åka till kliniken på äggplockning. Tanken är på något sätt väldigt absurd.

På det stora hela så mår jag väldigt bra. Det är kanske en större påfrestning mentalt än fysiskt. Åtminstone än så länge. Har några nära vänner som vet vad som pågår och det gör så gott att få prata av sig med dem. Så ett råd till alla som ska gå igenom samma sak. Berätta, våga prata. Det är en alltför tung börda att bära ensam.

Fortsättning följer....