Senaste dagarna har varit väldigt tunga och deppiga. Det är säkert delvis mensen som gör det men tror nog Clomifenen har haft inverkan också. Speciellt på kvällen har negativa tankar, känslor och minnen krypit fram. Mensvärken har på något sätt förstärkts av Clomifenen, det är åtminstone min egen teori. Värken gör ju inget lättare heller. Trött är jag hela tiden också. Går omkring som en landmina och kan explodera när som helst.
Igår var det nära totalhaveri med blivande svärmor. Hon malde på om sina planer med den årliga trädgårdsfesten, vilken dag det skulle bli och "kanske vi får avvakta med vädret och sedan bestämma i sista minuten ifall det bli tisdag eller onsdag eller...." Man får väl välja en dag och stå sitt kast! Folk har väl annat för sig och vill väl inte vara på standby för hennes fest. JAG vill åtminstone inte vara på standby, har väl annat jag vill göra. Träffa vänner och så vidare. Och så skulle hon visa videosnuttar på hennes två barnbarn. Fästmannens syskon har varsitt barn och där verkar det finnas en ständig tävlan om vem som är sötast, roligast, vem som vägde minst i vilken ålder (ja, redan i spädbarnsålder och mindre=bättre!), kryper tidigast, går, sitter, blabla, blabla....
Visst är de ju söta, men det skärde ihop sig redan från början. Det var ju enkelt och självklart för dem. Barnen kom på första försöket, det ena av dem delvis av slump. Och så får vissa kämpa i åratal utan resultat. Fattar de det? Kan de förstå hur lyckligt lottade de är?
Sen det allar tyngsta; tänk om vi aldrig lyckas. Kommer jag att dö utan att ha barn som lever vidare efter mig? Tar jag slut här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar