Barn till varje pris

Ska definitivt titta på dethär programmet på SVT1: Barn till varje pris

Litet citat från programmets hemsida:
"I nya dokumentärserien Barn till varje pris? får vi följa ett antal ofrivilligt barnlösa personer som alla kämpar för att bli föräldrar. Vi möter bland andra paret där mannen är infertil, singeltjejen som åker till Danmark för insemination och två män som anlitar en surrogatmamma i Indien. Programledare är skådespelaren Pia Johansson, själv barnlös."

Det började redan 26/9 med avsnitt 1, men den går i repris söndagen 2/10. och så finns det ju SVT Play.

Inte gravid

Som det står i rubriken...tyvärr så lyckades inte vårt första IVF. Har vetat det sedan i söndags, då började jag blöda igen och det tog inte slut denna gång. En hel vanlig mens för mig, kände nog igen den då den kom.
Har gråtit så jag nästan inte har kunnat andas, mitt hjärta värker. Igår gick jag och tog blodprovet; kvantitativt hCG. Idag fick jag ringa laboratoriet för att få resultatet. Hoppades så innerligt att det skulle vara lite förhöjt, så att man kunde embryo(na) hade försökt fästa i slemhinnan. Resultatet var < 3. Vilket tyvärr måste tolkas som att embryona antagligen bara har slutat dela sig. Visste att jag inte var gravid, men det var ett större bakslag än jag väntat mig. Det fanns liksom aldrig en chans...

Diskuterade också helt sakligt i telefon om ett nytt IVF-försök. Sköterskan talade om att det skulle kunna ske redan i nästa menscykel. Men vår läkare sade åt oss efter ET att ifall det inte lyckas, så kunde det bli nästa gång först i januari. Att min kropp skulle behöva 3 månader på sig att återhämta sig. Sköterskan skulle tala med läkaren och lovade ringa upp mig. Skönt att de verkar bry sig och vill hjälpa. Har varit orolig att vi liksom blir lämnade vind för våg, för vi har ju inga embryon i frysen att göra nya ET-försök med. Låtsades vara stark och samlad i telefonen, men det är ett stort bakslag för mig. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag hade hoppats så mycket... Men livet måste fortsätta.

Mentalt är jag redan inställd på att det blir först i januari. Men vi får väl försöka på egenhand tills dess. Gick på akupunktur tidigare i vår, men fick lite obehag för nålarna så nu ska jag testa laserakupunktur istället. Om jag inte åstadkommer annat med det så hoppas jag att det kan ge mig ett lugnare sinne. Återkommer med vad jag tyckte om laserakupunkturen. Och sen får jag återkomma med hur det gick till då jag berättade för blivande svärmor om vår barnlöshet och IVF. Blir för långt inlägg om jag börjar dra det här.

Hjälp, jag blöder!

Just då jag hann deklarera att allt går fin-fint så kommer bakslaget. En blödning i "ruvardag" 7. Försvinner lika fort som den kom, men det var blod, klarrött blod. En till på morgonen i dag 8. Ett samtal till kliniken där de förklarar att det kan vara vad som helst. Biverkning till Lugesteron, blödning efter äggplock (men det var ju över en vecka sen???). Nidblödning, dvs då embryot fäster. Men det kan också vara det värsta, dvs att ingen av embryona har fastnat och det är min mens som är på väg. Fortsätt använda Lugesteron tills graviditetstestet. Och sen är det tydligen relativt vanligt med blödningar i IVF-graviditeter. Kasta inte yxan i sjön ännu, lyder rådet från kliniken.

Ljuvliga väninnan försöker trösta, ljuvliga människor på forumet http://www.mammapappa.com/ försöker trösta och säger att jag ska fortsätta hoppas. Och visst, det ska jag göra, men nu kom oron med i bilden också. Mannen försöker ingjuta hopp och kramar mig hårt, länge och ofta. Duktiga han, han är min trygghet och mitt stöd. Känner mig rätt så egoistisk för ibland beter jag mig som om det är mig ensam dethär drabbar. Men han drabbas ju han också.

Nu får jag rycka upp nig lite och gå ut och njuta av vädret. Det regnar ju åtminstone inte idag. Sen är det bara 2 hela dagar tills testdagen.

Inget depp här inte

Det är underligt att fast jag borde gå omkring och vara nervös och deppad , så känner jag mig väldigt positiv. Det borde vara de längsta 14 dagarna i mitt liv men jag tycker tiden går fort. Jag är glad och förväntansfull. Är det möjligtvis Lugesteron som gör att känner mig såhär? "Uppstämdhet" är inte listad som biverkning i bipacksedeln. På forumen läser jag om många som klagar på alla möjliga biverkningar av Lugesteron; svindel, ont i magen, huvudvärk, de fryser, uppsvällda och sjuka bröst. Har inga biverkningar alls. Det enda jag känner är någon sorts upprymdhet och harmoni som har fattats mig det i alla fall senaste månaderna. Nåja, får kanske medge att lite ömma bröst har jag. Och kanske lite halsbränna, och det borde jag faktiskt inte ha då jag inte dricker kaffe mera varje dag.

Om exakt en vecka får jag göra graviditetstest. Samma dag som jag har en arbetsintervju. Tror jag fixar intervjun först och testet sedan. Borde jag ha dåligt samvete för att jag eventuellt är gravid då jag eventuellt tackar ja till en ny position i företaget? Njaa... Men sanningen är den att jag satt mitt liv på hyllan redan då vi bestämde oss att försöka bli gravida. I nästan två år har jag levat och skjutit upp mina drömmar pga en bebis som inte kommer. Nu får det vara slut på det. Man får inte glömma att leva och förverkliga sina drömmar!

Känslor efter ET

Det har minsann varit en känslornas berg- och dalbana hela sista veckan. Efter många om och men fick jag äntligen genomgå ET, dvs embryo transfer, alltså insättning av embryo. Det blev ju inte andra dagen efter ÄP, utan tredje. Nu ska jag berätta hur det hela gick till.

Vi startade relativt tidigt på morgonen mot Ava-kliniken i Tammerfors. Då vi kört ca 1,5 timme så ringde de från kliniken och sa att allt är bra, men de föreslår att jag skulle få två embryon istället för ett. Alltså om det passar oss... Ja, jo visst, svarade jag utan vidare. Hjärnan hann liksom inte med. Hon i telefonen sa att läkaren förklarar bättre sen då vi kommer dit. Efter samtalet trodde jag att jag skulle spy och fick magkramper pga av nervositet. Anade att något inte stämde. Varför skulle jag få två?

Vi kom fram ca 20 minuter före vår bokade tid, men de hade genast möjlighet att ta emot oss. Läkaren bekräftade min oro. Embryona var inte av så värst bra kvalitet och ytterligare en hade fallit bort under natten. Det fanns bara två kvar. Den ena lite bättre än den andra. Ingen av dem hade de kunnat frysa ner och för att slippa kassera den sämre av dem så ville de sätta in båda.

Samtidigt som jag förstod att jag borde vara glad och lycklig kändes det som världens undergång. Av ca 20 folliklar blev bara 10 ägg, bara 4 befruktade och nu fanns bara 2 kvar. Som vatten som rinnner mellan fingrarna så försvann de, en efter en.

Läkaren förklarade att cellerna delade sig ganska långsamt, men att det kanske är bättre att sätta in dem i deras naturliga miljö. "Mammas mage" är trots allt stället där de ska vara. Insättningen gick fint, endometrium (slemhinnan) var 12 cm = perfekt och de små embryona landade på ett bra ställe. Hade inga blödningar kvar efter ÄP.

Så nu ruvar jag. Talar i mina tankar till de små embryona, så att de ska trivas och veta att jag gärna vill att de ska fortsätta växa i mig. Vill så gärna behålla båda. De skulle vara så välkomna och älskade är de redan.

Har förresten under hela IVF-behandlingen, dvs pickandet med Puregon/Orgalutran, tappat min matlust. Eventuellt beror det på stressen också. Men idag! Åt tydligen mer än vanligt till lunch och fästmannen kommenterade att du äter tydligen ren för två, eller borde man säga tre. Det tyckte jag var en rolig kommentar.

Efter ÄP

I förrgår var jag med om en av de värsta upplevelserna i hela mitt liv hittills. Äggplockning. Det är tydligen inget för oss med endometrios. Det var en otroligt smärtsam procedur och tydligen slutade apparaten de suger med fungera mitt i ingreppet och de fick hämta en ny. Jag var så totalt inne i min egen smärta och säkert delvis av det lugnande ämnet också, så det här fick jag berättat för mig efteråt av fästmannen.

Sen började besvikelserna; av totalt ca 20 folliklar fick vi bara 10 mogna ägg, varav endast 4 hade befruktats. Känns som en ganska snabb halveringstid och jag hoppas det inte fortsätter i samma takt. Grät väldigt mycket igår och allt kändes hopplöst. Regnet gjorde inte mitt humör det minsta bättre, snarare underströk det.

Idag var det meningen att vi skulle åka till kliniken för embryo-återföring men då de ringde i morse så föreslog de att vänta tills imorgon. Av 4 befruktade ägg var endast 3 normala, men fortfarande int 4-celliga som de gärna skulle få vara i dethär laget. Den fjärde var tydligt missbildad. 2 av äggen var fortfarande 2-celliga och en hade hunnit bli 3-cellig. De ville gärna vänta och se tills imorgon, vilket av "cellklumparna" som var det starkaste och återföra just det och frysa resten. Använder ordet "cellklump" här för inte är det väl ett embryo än, inte helst en morula. Tror att morula krävde 4 celler? Hur som haver.
Har tydligen missat en del biologilektioner, jag med :)

Är förvånansvärt positiv idag. Fästmannen är på jobb idag, igår var han hemma som psykiskt stöd. Har inte sjukt mera, som jag hade igår, efter äggplockningen, så tror jag ska ge mig ut på stan en sväng. Lite shopping är väl aldrig fel.

Hoppas det går vägen imorgon och våra små cellklumpar mår bra och fortsätter dela sig.

ÄP på måndag!

Fredagens kontroll visade totalt ca 20 folliklar och de var tydlign i passlig storlek för fick bokat ÄP till måndag. ÄP är alltså äggplockning. Håller på att bli expert på alla dessa förkortningar som var hebreiska för mig ännu för 6 månader sen :) Ännu i igår, fredag, pickade jag både Puregon och Orgalutran. Ikväll, lördag, blir det Pregnyl. Är ganska nervös för det och sköterskan varnade mig om att man kan bli uppsvälld i magen. Överlag har jag fått instruktioner att ta det lugnt under hela helgen och dricka ordentligt, t.ex hemlagad saft.
Sedan var mina blodprovssvar lite försenade så det blev lite nervöst där ett tag. Men svaren fanns på Mehiläinen så nu är allt i sin ordning och jag får bara vänta.

Lite överkänslig är jag trots allt, tårarna vill vara nära. Vet inte om det är nerver eller hormoner eller både och! Fast vad är det fär skillnad i egentligen. Bara att acceptera att så här mår jag nu.

Nu håller jag tummarna för mig själv inför måndagen... :)

Tankar i dag 6 av IVF

Har mått ganska bra, men i morse hade jag ordentliga smärtor och det var väldigt jobbigt att promenera med hunden. Lite lätt dåligt mår jag cokså- Men hur underligt är nu det då jag har hela 14 folliklar på gång redan. Jag har alltså haft mitt första ultraljud igår. Beskedet från kliniken var att fortsätta med samma dos av Puregon och även börja ta Orgalutran. Hade just vant mig att använda Puregon-pennan och tyckte att det började gå som en dans. Med Orgalutran var det värre. För det ser ju faktiskt ut som en spruta! Det blev ömt och rött där jag hade stuckit och mådde dåligt hela kvällen. Mest säkert för jag var så otroligt nervös.
Från kliniken sade de också att de tippar på att äggplockningen blir på måndag nästa vecka. Alltså precis den dag jag hoppats!

Goda nyheter fick jag också från sjukkassan; de ersätter mina mediciner, trots att de inte ersätter själva behandlingen. Pengar är ju verklien inte det viktigaste. Det är säkert värt varenda euro i slutändan, mne trots allt så är det ju just därför jag hör till sjukkassan.

Nästa ultraljud blir på fredag och sedan får jag veta vilken dag vi plockar ägg. Men måndag ser det alltså ut att blir.

Nu blir det IVF

Den här bloggen blir nu officiellt en IVF-blogg!
Besöket på Avakliniken gick bra och pga min endometrios så är det nu alltså IVF som gäller. Mensen råkade börja på besöksdagen och IVF-behandlingen ska påbörjas dag 2 i cykeln så vi fick genast gå till apoteket efter svindyra(!) mediciner. Tog inte ens ut allt på en gång men kontot blev så gott som tomt och väskan desto fullare av mediciner och sprutor.

På fredag kväll kl. 20:00 stack jag mig själv första gången med Puregon. Det gick ganska smärtfritt och det ser ju ut som penna egentligen. Värre blir det med fortsättningen då sprutorna faktiskt ser ut som sprutor med kanyler osv. Puregon är alltså ett follikelstimulerande preparat som ska få mina mina äggstockar att producera många ägg. På tisdag ska jag på uppföljningsultraljud för att se hur det går och sedan berättar de på kliniken hur jag skall fortsätta. Det kan hända att dosen ändras eller att jag måste börja ta ett annat preparat som förhindrar att follikeln spricker, alltså hindrar ägglossningen, om jag fattat rätt.

Så egentligen är det fram till måndagkväll som jag vet hur jag ska sticka mig, sen kan det ändras. Och det jag också vet är, att om ca 10-12 dagar kommer jag antagligen att få åka till kliniken på äggplockning. Tanken är på något sätt väldigt absurd.

På det stora hela så mår jag väldigt bra. Det är kanske en större påfrestning mentalt än fysiskt. Åtminstone än så länge. Har några nära vänner som vet vad som pågår och det gör så gott att få prata av sig med dem. Så ett råd till alla som ska gå igenom samma sak. Berätta, våga prata. Det är en alltför tung börda att bära ensam.

Fortsättning följer....