Idag känns det avsevärt bättre igen. Mensen har börjat idag, så nu är jag alltså definitivt inte gravid. Som om nu det var något att vara glad för... Kanske det positiva kommer från det att jag äntligen fått tid till barnlöshetskliniken. Talade med världens trevligaste sköterska där! Trodde före samtalet att jag skulle gråta i telefonen (det gjorde jag alltså inte) men hon verkade så avslappnad och glad att jag kunde sakligt redogöra för vår sak. Sedan bestämde jag mig för att inte ta Clomifen i denhär cykeln. Vill ha lite paus före de riktiga behandlingarna börjar. Inser ju att det kommer att vara tungt, både fysiskt och psykiskt, så vill ha en liten paus för det. Mådde ju ganska konstigt av Clomifen redan, humöret gick upp och ner och jag tyckte t.o.m själv att jag var jobbig. :)
Lite smått irriterad var jag ändå över fästmannens reaktion på att jag inte tänkte fortsätta med Clomifen. "Man ska nog försöka med alla medel och sätt som finns" menade han och det är ju lätt för honom att säga! Det är ju JAG som måste medicineras och rotas i, inte han. Tänk att det ännu år 2011 är kvinnan som måste både se till att hon inte blir med barn (sftar här på att ofta så använder par p-piller e.d. och sällan kondom) och sedan se till att hon blir det. Mannen får bara vara med liksom. Orättvist är det, tycker jag.
Nu ska jag ut i regnet och pigga upp mig. Sen tar jag tag i min nya bok, Fatimas hand, som jag köpte idag. Har inte haft något att läsa de senaste dagarna. Ja, förutom någon tegelsten som grannen lånade åt mig med orden att detta är den bästa bok hon någonsin läst, den innehåller allt från kärlek till krig och historia. Kom till sidan 23 i boken och konstaterade att det nog bäst kunde definieras som "tantporr á la 1987".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar