BIM 9 april

Det finns en hel del förkortningar att hålla reda på i projektet "bli gravid". En av dem är BIM. Tog länge innan jag fattade vad fasiken det handlade om. Nu vet jag; beräknad icke-mens. Jag har BIM 9 april, dvs om en vecka. Hoppas på ett mirakel!

ÄL-stickor och graviditetstest

Magen har varit uppsvälld och rund hela veckan och tänkte att kanske någon flyttat in där? Sen blödde det lite och sen ingenting på ca 2-3 dagar och trodde/hoppades redan att det kanske var något annat på gång, innan det idag satte igång som aldrig förr! Tänkte på vägen till jobbet att när ska man vakna ur denhär mardrömmen som heter ofrivillig barnlöshet?

Nu på eftermiddagen tog jag mig i kragenoch beställde lite ÄL-stickor och graviditetstest från mammaksi.fi. Som om det skulle hjälpa mig bli gravid, men är faktiskt intresserad av att följa upp min ÄL lite bättre. Och vad är nu inte bättre än ett paket med 24 ÄL-test och 9 graviditetstest för ändamålet?

Hoppas jag får nytta av graviditetstesten också :)

?????

Fin titel på blogginlägg, eller hur? Men så känner jag mig. Många frågetecken i luften.

Alternativ 1. IVF nummer 3 i maj? På Ava?  Är det för tidigt? Borde man vänta tills sommaren, eller blir det egentligen bättre av att vänta typ 1 månad extra?

Alternativ 2. Byta klinik? Var inte nöjd med Ava efter IVF nummer 2 och kanske det vore idé att byta, men å andra sidan så måste ju en läkare på en ny klinik börja från noll och har ingen lust att vara "försökskanin".

Alternativ 3. Eller fortsätta "försöka naturligt" och leva med det beslutet, oberoende om det blir barn eller inte? Med naturligt menar jag då med hjälp av akupunktur, diet och eventuellt traditionell kinesisk medicin (får ta ett inlägg om det senare, men det handlar om örter o sånt).

Alternativ 4. Sluta "försöka" helt? Typ som alternativ 3, men utan akupunktur etc.

Chockad..

Såg dethär i MTV3:s morgonprogram och måste googla efter artikeln bakom. Här är den:
http://www.mtv3.fi/uutiset/ulkomaat.shtml/2012/03/1508226/saksassa-yritetaan-purkaa-elakepommia-vero-lapsettomille
Hoppas att något sånthär aldrig föreslås i Finland. Orkar inte ens börja räkna hur mycket pengar jag satt på fertilitetsbehandlingar. Har säkert många medsystrar i Tyskland som är i samma sits. Hurra för Angela Merkel som satte stop för denna idioti!

Inte gravid... igen

Som man säkert kan gissa av den långa tystnaden är jag inte gravid. Det misslyckades alltså igen och vi är tillbaks i ruta 1.

Vet helt enkelt inte mer vad jag ska göra... Har googlat och googlat för få svar, en lösning, hopp; men det finns inte. Laddade ner en bok; Pregnancy Miracle och har börjat läsa den. Men det jag läst hittills är inte något speciellt. "Sluta röka" (röker inte), "drick inte så mycket alkohol" (1 glas vin på fredagkväll, ibland bara varannan fredag), "gå ner i vikt om du är överviktig" (det är jag inte), "motionera mera" (går ut med hunden flera gånger dagligen). Sen var det med kosten, det verkade fruktansvärt invecklat att analysera vad man borde äta men ska ge det ett försök. "Ha sex", säger boken. Okej... Har nog antagit att det är en förutsättning, men det skrivs också i boken att många par som upplever infertilitet bara har sex ca 1 gång i veckan! Så får se nu om jag blivit helt lurad... hmm... Men det känns bättre än att göra ingenting!

En IVF berg-och-dalbana

I min andra IVF gick saker lite fortare än vad min hjärna hängde med. Hann bara picka Puregon i 7 dagar och sedan var det redan dags att ta Pregnylen och i dag 9 av hela behandlingen var det redan dags för äggplock! Äggplocket gick väldigt bra, det tog inte alls lika skujkt som senast och jag kände mig faktiskt "närvarane" vid ingreppet. 9 mogna ägg var resultatet och inte ens en timme låg jag och vilade efteråt. Var vid gott mod och mådde bra så vi packade ihop oss och gick på lunch. Allt kändes väldigt positivt och bra.

Nästa morogn ringde de från kliniken, en aning senare än de hade lovat, och hade redan börjat ana att alt inte stod rätt till. Och så fick jag beskedet; bara ett ägg hade befruktats. inte hade jag förhoppningar om att vi skulle komma upp till det normala; dvs. 60-70% befruktning, efter som vi bara kom upp till 40% första gången. Så min tippning var 3-4 embryon. Men ett... Började förstås gråta i telefonen och kunde inte förstå hur det hade gått såhär för oss. Sköterskan tröstade och förklarade och sade att de var mycket ledsna för vår skull. Sen kom en massa förklaringar att OM de bara hade vetat så hade de gjort även ICSI (mikroinjektion). Sen fick jag prata med en biolog som förklarade att eventuellt fanns det nu en chans att spermierna saknade förmåga att befrukat äggen, trots att de var många och rörliga.
Jag var förtvivlad hela dagen och orolig för att det enda lilla embryot vi hade fått inte skulle fortsätta dela sig. Men de sade välkommen på ET imorgon och att de naturligtvis ringer på morgonen i vilket fall som helst.

Kunde knappt sova något alls på natten och vi åkte iväg efter morgonmålet, beredda på att vända hemåt igen ifall vi skulle få beskedet om att det inte fanns något kvar att få. Men den hade klarat sig och efter en lång väntan fick vi tillbaka vår lilla embis <3

Men så kom nästa chock! Vi hade inte samma läkare som senast och vi gillade inte alls denhär som vi hade vid ET. Hon betedde sig ganska likgiltigt inför vår situation och sade dessutom att äggen hade tagits ut för tidigt och inte alls var mogna. Försökte fråga om inte ICSI hade gjort någon skillnad då och hur var det nu med spermierna då. ICSI hade inte hjälpt och kanske nu spermierna var lite sämre än senast, svarade hon och ryckte lite likgiltigt på axlarna. Blev bara så paff.
Inga remisser till graviditetstest fick vi senast, alltså sådant kvantitativt-hcg, och inga bilder på embryot.

På kvällen var jag samtidigt glad och lycklig men framförallt förbannat arg och besviken. Förtroendet för kliniken vi gått på är förbrukad för ingen av oss har mera kvar känslan för att de vet vad de håller på med eller bryr sig nämnvärt. Det är inte några småpengar vi sätter på behandlingarna och framförallt, OM det inte skulle lyckas denna gång heller, så känner jag att jag inte har redskap att fatta beslut om hur vi ska fortsätta. Är felet hos oss, alltså biologiska skäl, eller gjordes det misstag från klinikens sida?

Blev så arg och besviken och ledsen och förtvivlad att jag raderade bloggen här för ett par dagar. Orkade inte mer. Men som tur har jag bearbetat mina känslor och känner att jag nu kan slappna av igen. Har min lilla embis i magen och vill vara lugn och harmonisk så den ska känna sig trygg där.

Idag är ruvardag 6 och det är en bit kvar tills jag får testa. Håll tummarna för mig nu!

IVF nummer 2 uppdatering

Hoppsan! Glömde uppdatera hur det har gått och nu är det nästan över redan. Började alltså stimuleringen en måndag, med dosen 175 IUI Puregon. Sen hade jag efter 3 dagen ett VUL och hade 4 + 4 folliklar. Dosen ökades till 200 och fick ta med Orgalutran. Så höll jag på i fyra dagar och sedan var dgas för koll igen. Fanns ju hur många follikklar som helst och beskedet från kliniken var att det blir äggplock i övermorgon! Det börjar finnas risk för att äggen rymmer ifall vi skjuter på det mer. Så det återstod bara att sticka Pregnylen.
Jämfört med senast så har jag haft rikliga flytningar och är lite orolig att äggen redan rymt. Men kan inte så mycket mer än vänta nu.

Man vänjer sig mycket, har jag konstaterat under denhär behandlingen. Men det jag inte kan eller vill vänja mig vid är pendlandet mellan hopp och oro. Med erfarenheten från i höstas vågar jag inte hoppas för mycket, men vad har man kvar om man överger hoppet? Nu är det många som vet om vårt IVF och vår ofrivilliga barnlöshet och jag vet att de lever med oss och håller tummarna. Samtidigt är det jobbigt för min sorg (över misslyckandet i höst), mina orostankar och mitt känslor av hopp är så privata, mina egna. Jag vet inte om jag orkar dela dem.

Sen är jag rädd att man går så in i processen att man ibland glömmer slutmålet. Och det är inte att bli gravid, det är ett delmål. Målet är att vi ska kunna bli en familj.