Babymagar

Jag är helt besatt av gravida magar för tillfället. Tycker de finns överallt. Minns då jag var liten så brukade vi leka familj och då skulle alltid någon stoppa en dyna eller ihopskrynklat lakan under blusen och vara höggravid i ca 10 minuter innan den nya babyn sen kom till världen. Ibland får jag lust att göra just precis det.  För att se hur jag skulle se ut.

Det finns viss ironi i att man en stor del av sitt liv gör allt för att inte bli med barn och tränar flera gånger i veckan för att få en platt mage. Nu önskar jag mig inget annat än en rund fin babymage.

Hur vi hamnade här

I oktober 2009 meddelade jag mannen att nu har min biologiska klocka börjat ticka! Hade dessutom just fått veta att jag skulle bli moster för första gången. Eftersom jag är äldst av syskonen hade jag nog trott att jag hade fått bli mamma först av oss. Vi (jag och mannen) kände oss båda redo att ta emot en liten en, och så satte vi igång. Tror faktiskt att jag hade ett väldigt tidigt missfall efter vårt första försök, men gjorde aldrig något test, så vem vet... Så höll vi på, med inställningen att vi inte skulle stressa i onödan men i något skede blev jag ändå fundersam och efter ca 1/2 år började jag ändå ana något. Man känner liksom på sig.

Under en normal koll hos gynekologen hittades en 7 cm stor endometrios-cysta på min ena äggstock! Livet rämnade ihop för några veckor. Fick remiss till sjukhuset och fick faktiskt en tid bara 3 veckor efter besöket hos gynekologen. Där såg vi i ultraljudet, förutom cystan, en follikel. Ett ägg höll på att bildas! Enligt läkaren var det fullt möjligt för oss att bli gravida med det ägget. Vi rusade hem och ja, ni vet. Men det blev ju inget.

Fick en operationstid, endometriomet skulle ju bort. Operationen skedde i november och allt gick hur bra som helst. Fick sjukledigt i 3 veckor och var snabbt helt återställd. Desstuom hade mina mensvärkar försvunnit! Förut kunde jag knappt gå då jag hade det som värst med värk. Allt pga endometriomet.

Den opererande läkaren gav oss 6 månader att försöka och rådde oss att söka hjälp ifall vi inte lyckats under den tiden. Vilket vi inte gjorde. Och nu står vi här "and the rest is history" som man kanske kunde säga.

Under dessa sista 6 månader hade jag ofta en känsla av att det är något som inte fungerar med ägglossningen för trots att jag kissade på otaliga ÄL-teststickor så var det alltid negativt resultat. Till min förvåning såg jag igen en follikel i ultraljudet hos min gynekolog! Den var så gott som mogen i dag 5 i menscykeln! Jag fattade inget. Är det därför vi inte lyckats bli gravida?
Nåja, min gynekolog skickade oss på olika test. Mannens sperma, hos mig något hormon som hade med ägglossningen att göra. Resultatet visade att allt var normalt hos min man, men däremot så hade jag åtminstone under den perioden inte haft någon ÄL.
Nu rekommederade läkaren oss att söka hjälp, men jag ville ännu pröva med en medicin som jag råkat hitta på nätet i olika diskussionsforum om barnslöshet; Clomifen. Tiggde till mig ett recept. Fick ett för fyra cykler.

I skrivande stund är jag i dag 20 i cykeln. Första kuren Clomifen är förbi, man tar den i början av cykeln dag 3-7 eller dag 5-9. Kissade mig igenom en veckas ÄL-test. Alla var negativa. Har mätt basaltempar på morgonen. Har bokfört varenda temperatur, temperatur och samlag. Hade känningar ( sen ÄL?) i dag 17-18. Nu väntar jag bara. Ska på blodprov på fredag, dag 22, för att kolla ifall ägglossning skett. Hoppas på det bästa och hoppas att jag får tillhöra den lyckliga gruppen som lyckats efter första Clomifen-cykeln. Annars får vi försöka igen. Det finns ju liksom inga andra alternativ.

Vad ska det handla om

Har en längre tid haft behov av att skriva av mig om "vårt projekt" att bilda familj. Hur vi planerade, önskade, hoppades och hur det gick. Har vissa gånger tänkt att vi går längs en väg av längtan. Vi längtar efter någon som inte ännu finns. Och denhär vägen är full av dalar och backar och det har bara varit att traska på för vad annat kan man egentligen göra? Startade för länge sedan en blogg vid namnet "Målet är inget, vägen är allt". Mitt livs motto kallade jag det. Men jag har ändrat mig. Det finns inget mål, det finns bara väg.

Det är nämligen så att jag och min fästman av någon anledning inte lyckats få barn. Och det är mina tankar kring detta jag ska skriva om. Inte i kronologisk ordning, utan lite vad jag själv råkar gå och fundera på. Måste skriva av mig helt enkelt. Sen är det ett bonus om någon orkar läsa eller rent ut av har nytta av det jag skrivit.