Hoppsan! Glömde uppdatera hur det har gått och nu är det nästan över redan. Började alltså stimuleringen en måndag, med dosen 175 IUI Puregon. Sen hade jag efter 3 dagen ett VUL och hade 4 + 4 folliklar. Dosen ökades till 200 och fick ta med Orgalutran. Så höll jag på i fyra dagar och sedan var dgas för koll igen. Fanns ju hur många follikklar som helst och beskedet från kliniken var att det blir äggplock i övermorgon! Det börjar finnas risk för att äggen rymmer ifall vi skjuter på det mer. Så det återstod bara att sticka Pregnylen.
Jämfört med senast så har jag haft rikliga flytningar och är lite orolig att äggen redan rymt. Men kan inte så mycket mer än vänta nu.
Man vänjer sig mycket, har jag konstaterat under denhär behandlingen. Men det jag inte kan eller vill vänja mig vid är pendlandet mellan hopp och oro. Med erfarenheten från i höstas vågar jag inte hoppas för mycket, men vad har man kvar om man överger hoppet? Nu är det många som vet om vårt IVF och vår ofrivilliga barnlöshet och jag vet att de lever med oss och håller tummarna. Samtidigt är det jobbigt för min sorg (över misslyckandet i höst), mina orostankar och mitt känslor av hopp är så privata, mina egna. Jag vet inte om jag orkar dela dem.
Sen är jag rädd att man går så in i processen att man ibland glömmer slutmålet. Och det är inte att bli gravid, det är ett delmål. Målet är att vi ska kunna bli en familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar