tisdag 7 februari 2012

En IVF berg-och-dalbana

I min andra IVF gick saker lite fortare än vad min hjärna hängde med. Hann bara picka Puregon i 7 dagar och sedan var det redan dags att ta Pregnylen och i dag 9 av hela behandlingen var det redan dags för äggplock! Äggplocket gick väldigt bra, det tog inte alls lika skujkt som senast och jag kände mig faktiskt "närvarane" vid ingreppet. 9 mogna ägg var resultatet och inte ens en timme låg jag och vilade efteråt. Var vid gott mod och mådde bra så vi packade ihop oss och gick på lunch. Allt kändes väldigt positivt och bra.

Nästa morogn ringde de från kliniken, en aning senare än de hade lovat, och hade redan börjat ana att alt inte stod rätt till. Och så fick jag beskedet; bara ett ägg hade befruktats. inte hade jag förhoppningar om att vi skulle komma upp till det normala; dvs. 60-70% befruktning, efter som vi bara kom upp till 40% första gången. Så min tippning var 3-4 embryon. Men ett... Började förstås gråta i telefonen och kunde inte förstå hur det hade gått såhär för oss. Sköterskan tröstade och förklarade och sade att de var mycket ledsna för vår skull. Sen kom en massa förklaringar att OM de bara hade vetat så hade de gjort även ICSI (mikroinjektion). Sen fick jag prata med en biolog som förklarade att eventuellt fanns det nu en chans att spermierna saknade förmåga att befrukat äggen, trots att de var många och rörliga.
Jag var förtvivlad hela dagen och orolig för att det enda lilla embryot vi hade fått inte skulle fortsätta dela sig. Men de sade välkommen på ET imorgon och att de naturligtvis ringer på morgonen i vilket fall som helst.

Kunde knappt sova något alls på natten och vi åkte iväg efter morgonmålet, beredda på att vända hemåt igen ifall vi skulle få beskedet om att det inte fanns något kvar att få. Men den hade klarat sig och efter en lång väntan fick vi tillbaka vår lilla embis <3

Men så kom nästa chock! Vi hade inte samma läkare som senast och vi gillade inte alls denhär som vi hade vid ET. Hon betedde sig ganska likgiltigt inför vår situation och sade dessutom att äggen hade tagits ut för tidigt och inte alls var mogna. Försökte fråga om inte ICSI hade gjort någon skillnad då och hur var det nu med spermierna då. ICSI hade inte hjälpt och kanske nu spermierna var lite sämre än senast, svarade hon och ryckte lite likgiltigt på axlarna. Blev bara så paff.
Inga remisser till graviditetstest fick vi senast, alltså sådant kvantitativt-hcg, och inga bilder på embryot.

På kvällen var jag samtidigt glad och lycklig men framförallt förbannat arg och besviken. Förtroendet för kliniken vi gått på är förbrukad för ingen av oss har mera kvar känslan för att de vet vad de håller på med eller bryr sig nämnvärt. Det är inte några småpengar vi sätter på behandlingarna och framförallt, OM det inte skulle lyckas denna gång heller, så känner jag att jag inte har redskap att fatta beslut om hur vi ska fortsätta. Är felet hos oss, alltså biologiska skäl, eller gjordes det misstag från klinikens sida?

Blev så arg och besviken och ledsen och förtvivlad att jag raderade bloggen här för ett par dagar. Orkade inte mer. Men som tur har jag bearbetat mina känslor och känner att jag nu kan slappna av igen. Har min lilla embis i magen och vill vara lugn och harmonisk så den ska känna sig trygg där.

Idag är ruvardag 6 och det är en bit kvar tills jag får testa. Håll tummarna för mig nu!

Inga kommentarer: